Ibland blir jag så trött på allt gnällande... framförallt på vädret gnälls det. Är det sommar så är det antingen för varmt eller också en bedrövlig sommar med mycket regn...är det vinter så är det antingen för mycket snö eller bara slask!

Det är väl bara att ta det som det kommer, eller? Vi kan ju knappast påverka det med att gnälla!

Jag har också dåliga dagar och ibland känns allt bara jävligt. Men oftast finns det små saker man kan försöka vara glad över, istället för att framhålla det negativa. Som idag... vaknade alldeles stel i alla leder, det känns inte som min egen kropp sådana dagar, för jag vill så mycket mer än vad kroppen orkar!

Men så åkte jag ut till skogen med hundarna och allt blev genast bättre :)

Visst var det mycket snö, MEN den upptrampade stigen höll för att gå uppe på snön. Visst var det halt, MEN broddarna gjorde ju att det gick riktigt bra ändå. Visst trampade jag igenom på ett par ställen och blev lite blöt om fötterna, MEN det betyder ju att det har börjat töa under snön och rätt som det är så har det blivit barmark igen... det brukar liksom bli det när vintern är slut :)

Och alldeles gratis fick jag njuta av den härliga, friska luften, tystnaden och två lyckliga hundar som stojade runt!!

Jag har precis läst ut en väldigt bra bok: *Mitt liv med Saddam* om Parisoula Lampsos som tvingades leva under många, många år med rädsla för sitt eget och sin familjs liv, i skuggan av en fruktad diktator. Hon var bara 16 år när hon första gången träffade honom och han bestämde att "Hon var hans".

Att inte ha något val...
Att leva med ständig rädsla...
Hur ett sätt att straffas, om man vågade viska till någon något negativt om regimen, var att bli fängslad i en cell så liten att "fången" var tvungen att stå upp hela tiden, dygnet runt, år efter år...

När man läst en sådan bok inser man hur oändligt mycket det finns att vara tacksam över!!!