Bouvier des Flandres är en ras som härstammar från Flandern och som har funnits i Sverige sedan 1960-talet. Riktigt hur många bouvierer som nu finns i Sverige är lite svårt att veta men uppskattningsvis finns det ett tusental. Det registreras straxt under 100 stycken varje år och genomsnitts bouvieren blir lite över 10 år. Då registreringssiffrorna inte är så höga är den svenska stammen beroende av antingen importerade hundar eller att svenska uppfödareparar med utländska hundar och att dessa då även är förhållandevis obesläktade med de linjer vi redan har. Detta arbetet har varit lyckosamt och vi har idag en låg inavelsgrad på vår stam och den effektiva avelsbasen har ökat sakta men säkert de senaste åren.

Bouvier des Flandres har både det belgiska och franska Flandern som hemland. Ursprungligen användes rasen som boskapsfösare och som draghund. På gårdarna använde man den också som "smörkärnehund", alltså att dra runt de stora smörkärnorna. Under första världskriget var de flitigt användna som rapporthundar.

Bouvier des Flandres skall vara en kort, kraftigt byggd hund med kompakt kropp och starka, muskulösa ben. Den skall ge intryck av kraft och styrka utan att verka klumpig.  Bouvier des Flandres skall vara lugn, sansad, klok och orädd. Rasen skall ge intryck av intelligens, energi och djärvhet.  Det är viktigt att den har fallenhet för arbete. Den bör bevara sina ursprungliga egenskaper som arbetande hund.

Rasens fysik och temperament, dess goda spårsinne, initiativförmåga och intelligens gör den användbar som spår- och rapporthund, bevakning och räddning och till drag. Bouvieren fungerar också alldeles utmärkt som familjehund.

Det finns många böcker på marknaden med temat, så här går du vidare eller din hund fortsätter. En bok saknas dock och det är den med titeln "Din bouvier fortsätter (troligtvis på egen hand)"

Vad menas då med detta? Jo, i så gott som alla dokument och skrifter om bouvieren talas det om rasens intelligens och om man har haft några stycken så förstår man snart att det inte är ogrundade rykten. Denna intelligens tillsammans med deras självständighet och att den generellt sett inte hetsar upp sig i onödan över saker gör det lite till en utmaning att träna med hunden. En liten nyckel till framgång är att börja tidigt och jobba med utmaningar och belöningar som bouvieren anser vara lämpliga. Mat brukar funka men också lek med någon trasa eller boll under förutsättning att man jobbat från början med den sociala kampen. Det allra viktigaste är dock variationsrik träning där bouvieren får använda sin intelligens ger det bästa resultatet.

Dessa tåliga hundar är vana vid hårda förhållanden och är sällan sjuka, men naturligtvis kan de också råka ut för höftledsfel, armbågsfel och andra förekommande tillstånd även om de inte är överrepresenterade. Bouvieren har vanligtvis en mycket hög smärttröskel, för att kunna kasta sig in bland koben i en flock nötkreatur har det varit en nödvändighet. Detta kanske inte gör dem till veterinärens favoritpatient då den kan vara lite svår att diagnostisera. Från rasklubben verkar vi för att alla skall röntga sina hundar och även delta på de mental tester som SBK erbjuder.

Då bouvieren är förhållandevis inaktiv inomhus fungerar den att ha i en lägenhet under förutsättning att den får ordentligt med motion och gärna ett stort område att springa fritt på.

Denna ras är inget undantag från andra hundraser utan behöver också daglig motion, härliga promenader eller en tur bredvid cykeln. Under hundens växtperioden kan man dock vara lite återhållsam med träningen så att ben, muskler och leder får utvecklas i lugn och ro och skapa den starka kroppsbyggnad som bouvieren förtjänar och skall ha.

Pälsen kräver ju ett och annat och om man räds lite grus under fötterna eller lite luddiga tussar skall man nog inte välja en bouvier. Rasen fäller inte hår på samma sätt som t.ex. en schäfer eller labrador och fäller rätt lite om man är noga att hålla efter pälsen genom att kamma och se till att bli av med den värsta underullen, men naturligtvis kommer man att hitta hundhår i hemmet. Den skall inte badas med shampoo för ofta utan klarar sig med kamning och en dusch om den blivit alltför grusig eller dammig. Pälsen skall trimmas eller klippas med jämna mellanrum för att den skall ha kvar sitt rufsiga uttryck.