Bouvier des Flandres är en ras som härstammar från Flandern och som har funnits i Sverige sedan 1960-talet. Riktigt hur många bouvierer som nu finns i Sverige är lite svårt att veta men uppskattningsvis finns det ett tusental. Det registreras straxt under 100 stycken varje år och genomsnitts bouvieren blir lite över 10 år. Då registreringssiffrorna inte är så höga är den svenska stammen beroende av antingen importerade hundar eller att svenska uppfödareparar med utländska hundar och att dessa då även är förhållandevis obesläktade med de linjer vi redan har. Detta arbetet har varit lyckosamt och vi har idag en låg inavelsgrad på vår stam och den effektiva avelsbasen har ökat sakta men säkert de senaste åren.

Bouvier des Flandres har både det belgiska och franska Flandern som hemland. Ursprungligen användes rasen som boskapsfösare och som draghund. På gårdarna använde man den också som "smörkärnehund", alltså att dra runt de stora smörkärnorna. Under första världskriget var de flitigt användna som rapporthundar.

Bouvier des Flandres skall vara en kort, kraftigt byggd hund med kompakt kropp och starka, muskulösa ben. Den skall ge intryck av kraft och styrka utan att verka klumpig.  Bouvier des Flandres skall vara lugn, sansad, klok och orädd. Rasen skall ge intryck av intelligens, energi och djärvhet.  Det är viktigt att den har fallenhet för arbete. Den bör bevara sina ursprungliga egenskaper som arbetande hund.

Rasens fysik och temperament, dess goda spårsinne, initiativförmåga och intelligens gör den användbar som spår- och rapporthund, bevakning och räddning och till drag. Bouvieren fungerar också alldeles utmärkt som familjehund.

Det finns många böcker på marknaden med temat, så här går du vidare eller din hund fortsätter. En bok saknas dock och det är den med titeln "Din bouvier fortsätter (troligtvis på egen hand)"

Vad menas då med detta? Jo, i så gott som alla dokument och skrifter om bouvieren talas det om rasens intelligens och om man har haft några stycken så förstår man snart att det inte är ogrundade rykten. Denna intelligens tillsammans med deras självständighet och att den generellt sett inte hetsar upp sig i onödan över saker gör det lite till en utmaning att träna med hunden. En liten nyckel till framgång är att börja tidigt och jobba med utmaningar och belöningar som bouvieren anser vara lämpliga. Mat brukar funka men också lek med någon trasa eller boll under förutsättning att man jobbat från början med den sociala kampen. Det allra viktigaste är dock variationsrik träning där bouvieren får använda sin intelligens ger det bästa resultatet.

Dessa tåliga hundar är vana vid hårda förhållanden och är sällan sjuka, men naturligtvis kan de också råka ut för höftledsfel, armbågsfel och andra förekommande tillstånd även om de inte är överrepresenterade. Bouvieren har vanligtvis en mycket hög smärttröskel, för att kunna kasta sig in bland koben i en flock nötkreatur har det varit en nödvändighet. Detta kanske inte gör dem till veterinärens favoritpatient då den kan vara lite svår att diagnostisera. Från rasklubben verkar vi för att alla skall röntga sina hundar och även delta på de mental tester som SBK erbjuder.

Då bouvieren är förhållandevis inaktiv inomhus fungerar den att ha i en lägenhet under förutsättning att den får ordentligt med motion och gärna ett stort område att springa fritt på.

Denna ras är inget undantag från andra hundraser utan behöver också daglig motion, härliga promenader eller en tur bredvid cykeln. Under hundens växtperioden kan man dock vara lite återhållsam med träningen så att ben, muskler och leder får utvecklas i lugn och ro och skapa den starka kroppsbyggnad som bouvieren förtjänar och skall ha.

Pälsen kräver ju ett och annat och om man räds lite grus under fötterna eller lite luddiga tussar skall man nog inte välja en bouvier. Rasen fäller inte hår på samma sätt som t.ex. en schäfer eller labrador och fäller rätt lite om man är noga att hålla efter pälsen genom att kamma och se till att bli av med den värsta underullen, men naturligtvis kommer man att hitta hundhår i hemmet. Den skall inte badas med shampoo för ofta utan klarar sig med kamning och en dusch om den blivit alltför grusig eller dammig. Pälsen skall trimmas eller klippas med jämna mellanrum för att den skall ha kvar sitt rufsiga uttryck.

Grupp 9

STANDARD FÖR TIBETANSK TERRIER FCI nr 209
(Tibetan Terrier)

ORIGINALSTANDARD september 2000

Översättningen bygger på hemlandets standard enligt beslut vid FCI General Assembly 2007

SKKs STANDARDKOMMITTÉ 2007-08-09

URSPRUNGSLAND/ Tibet
HEMLAND: Storbritannien

ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Sällskapshund

FCI-KLASSIFIKATION: Grupp 9, sektion 5

BAKGRUND/ ÄNDAMÅL: 
Tibetansk terrier är en vall- och vakthund från Tibet, där den återfanns främst bland nomader, men även i byarna. Dess speciella egenskaper gjorde den mycket lämpad för sin uppgift, och hjälpte den att under århundraden överleva i Tibets karga landskap och klimat. Tibetansk terrier har förmågan att ta sig uppför branta bergssidor, att ändra riktning mitt i ett språng och att springa på skare utan att trampa igenom. Rasens tibetanska namn är Dhokhi apso, och den är ingen terrier.

HELHETSINTRYCK: 
Tibetansk terrier skall vara medelstor, robust, långhårig, i stort sätt kvadratiskt byggd och ha ett resolut uttryck. Rasen skall ge ett balanserat intryck utan överdrifter.

UPPFÖRANDE/ KARAKTÄR: 
Tibetansk terrier skall vara livlig och ha gott kynne. Den är trogen och har många andra tilltalande egenskaper. Till temperamentet är den öppen, alert, intelligent och modig; varken vild eller stridslysten. Rasen intar en återhållsam attityd mot främlingar.

HUVUD: 

Skallparti: Skallen skall vara medellång, varken bred eller grov, något avsmalnande från öronen till ögonen, inte välvd men inte heller helt flat mellan öronen.

Stop: Stopet skall vara markerat, dock utan överdrift.

Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart.

Nosparti: Nospartiet skall vara kraftigt. Avståndet från ögonen till nosspetsen skall vara detsamma som avståndet från ögonen till nackknölen.

Käkar/tänder: Underkäken skall vara välutvecklad.  Incisiverna skall vara jämnt placerade i en svag båge, och korrekt ansatta i käken. Saxbett eller omvänt saxbett. En fullständig tanduppsättning är önskvärt.

Kinder: Okbågarna är böjda, men inte så överutvecklade att kinderna verkar utstående.

Ögon: Ögonen skall vara stora, runda, varken utstående eller insjunkna. De skall sitta ganska brett isär och vara mörkbruna. Ögonkanterna skall vara svarta.
 
Öron: Öronen skall vara hängande och skall inte ligga för tätt intill huvudet. De skall vara V-formade, inte för stora, och ansatta tämligen högt på skallens sidor. Öronen skall vara rikt hårbeklädda.

HALS: 
Halsen skall vara stark, välmusklad och medellång vilket ger ett balanserat helhetsintryck och gör att huvudet kan bäras över rygglinjen. Halsen skall flytande övergå i skulderpartiet.

KROPP: 
Kroppen skall vara välmusklad, kompakt och kraftfull. Längden från skulderbladsspets till svansrot skall vara lika med mankhöjden.

Rygglinje: Rygglinjen skall vara plan.

Ländparti: Ländpartiet skall vara kort och något välvt.

Kors: Korset skall vara plant.

Bröstkorg: Bröstkorgen skall nå ner till armbågarna. Revbenen skall vara väl välvda och nå långt bak.

Svans: Svansen skall vara medellång, tämligen högt ansatt och bäras glatt ringlad över ryggen. Den skall vara mycket väl behårad. Svansen har ofta en knyck nära svansspetsen, vilket är tillåtet.

EXTREMITETER:

FRAMSTÄLL: 
Frambenen skall vara raka och parallella.

Skulderblad: Skulderbladen skall vara väl tillbakalagda.

Överarm: Överarmarna skall vara snedställda och av god längd.

Mellanhand: Mellanhänderna skall vara lätt snedställda.

Framtassar: Framtassarna skall vara stora och runda. De skall inte vara välvda, utan hunden skall stå väl ned på trampdynorna.

BAKSTÄLL: 
Bakstället skall vara välmusklat.

Knäled: Knälederna skall vara välvinklade.

Has: Hasorna skall vara lågt ansatta.

Baktassar: Baktassar som framtassar.

RÖRELSER: 
Rörelserna skall vara jämna och utan ansträngning. De skall ha god räckvidd och kraftigt påskjut. Vid skritt och trav skall bakbenen varken föras innanför eller utanför frambenen.

PÄLS: 
Pälsstruktur: Pälsen består av täckhår och underull. Underullen skall vara fin och ullig Täckhåret skall vara rikligt, långt och rakt eller vågigt, men inte lockigt. Strukturen skall vara fin men varken som silke eller som ull. Huvudet skall vara rikligt beklätt med långt hår, som faller fram över ögonen och hakan skall ha ett litet, men inte överdrivet rikligt skägg. Frambenen skall ha riklig behåring liksom bakstället. Tassarna skall vara rikligt behårade, också mellan tår och trampdynor.

Färg: Vit, golden, crème, grå eller rökfärgad, svart, två- eller trefärgad. Alla färger är egentligen tillåtna utom leverfärg.

STORLEK/VIKT:
Mankhöjd: Hanhund:  36-41 cm
Tik:  något lägre

FEL: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

NOTA BENE: Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg eller om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

TESTIKLAR: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

URSPRUNGSLAND/ HEMLAND: Frankrike/Belgien

ANVÄNDNINGSOMRÅDE Ursprungligen användes rasen som boskapsvallare och som draghund. Moderniseringen av lantbruket har gjort att den numera huvudsakligen används som vakthund men också som skydds- och polishund. Rasens fysik och temperament, dess goda spårsinne, initiativförmåga och intelligens gör den användbar som spår- och rapporthund.

FCI-KLASSIFIKATION: Grupp 1, sektion 2. Med arbetsprov

BAKGRUND/ ÄNDAMÅL: Bouvier des flandres har som hemland både det belgiska och franska Flandern. Ingen naturlig gräns skiljer de båda regionerna åt. Boskapsfösarna behövde bra hundar som kunde driva hjordarna och de valde bara ut de hundar i trakten som uppfyllde kraven såväl kroppsligt som mentalt. Dessa hundar är grunden för dagens bouvier des flandres.

HELHETSINTRYCK: Bouvier des flandres skall vara en kort, kraftigt byggd hund med kompakt kropp och starka, muskulösa ben. Den skall ge intryck av kraft och styrka utan att verka klumpig. När hunden döms i stående skall den vara naturligt uppställd utan att föraren rör hunden.

VIKTIGA MÅTTFÖRHÅLLANDEN: - Kroppslängden mätt från skulderled till sittbensknöl skall motsvara mankhöjden. - Skallens längd i förhållande till nospartiet skall vara som 3:2.

UPPFÖRANDE/ KARAKTÄR: Bouvier des flandres skall vara lugn, sansad, klok och orädd. Rasen skall ge intryck av intelligens, energi och djärvhet. Det är viktigt att den har fallenhet för arbete. Den bör bevara sina ursprungliga egenskaper som arbetande hund.

HUVUD: Huvudet skall vara torrt, proportionerligt till kroppen och hundens storlek samt verka massivt, vilket förstärks genom skägg och mustasch.

Skallparti
Skallen skall vara väl utvecklad. Dess bredd skall vara något mindre än längden och hjässan skall vara flat. Skallens och nosryggens linjer skall vara parallella. Pannfåran skall vara endast svagt markerad.

Stop
Stopet skall vara obetydligt markerat men dock synas mer markerat p.g.a. de buskiga ögonbrynen.

Nostryffel
Nostryffeln skall vara väl utvecklad, rundad, alltid svart och ha vida näsborrar.

Nosparti
Nospartiet skall vara torrt, brett och kraftigt med rak övre profil. Det skall vara lätt avsmalnande mot nosspetsen utan att verka spetsigt. Nospartiet skall vara kortare än skallen i förhållandet 2:3. Nospartiets omkrets, mätt alldeles under ögonen, skall motsvara huvudets längd. Nosryggen skall övergå i en lätt böjd linje vid nostryffeln.

Läppar
Läpparna skall vara åtsmitande och kraftigt pigmenterade.

Käkar/tänder
Käkarna skall vara kraftiga och lika långa. Tänderna skall vara kraftiga, friska, vita, jämnt ansatta och fulltaliga. Saxbett eller tångbett.

Kinder
Kinderna skall vara flata och torra. Okbenen skall vara föga framträdande.

Ögon
Ögonen skall vara lätt ovala, horisontellt placerade och så mörka som möjligt i överensstämmelse med pälsfärgen. Ögonen skall ha ett frimodigt och energiskt uttryck och får varken vara utstående eller insjunkna. Ögonlocksränderna skall vara svarta utan spår av avpigmentering. Blinkhinnan får aldrig synas. Ljusa ögon eller vilt stirrande blick är absolut inte önskvärt.

Öron
Kuperade öron skall vara trekantiga, bäras upprätta, vara högt ansatta och mycket rörliga. Kuperingen skall göras så att örat är proportionerligt i förhållande till huvudets storlek. Okuperade öron skall vara högt ansatta, över ögonhöjd, och öronlapparna skall hänga rakt ned. Vikningen vid öronbasen får inte vara placerad högre än skallens plan. Öronen skall vara halvlånga. Formen skall vara som en liksidig triangel med lätt rundade öronspetsar. Öronen skall hänga tätt intill kinderna, dock inte för tätt åtliggande vid ansättningens översta del. Öronen får varken vara veckade eller inåtvridna. De skall vara i proportion till huvudet. Öronen skall vara täckta med slät päls. KUPERING AV ÖRON ÄR FÖRBJUDET I SVERIGE.

HALS: Halsen skall vara väl ansatt och tillräckligt upprest, kraftig och muskulös med mjuk övergång i skulderpartiet. Halsens längd skall vara något mindre än huvudets längd. Nacken skall vara kraftig och lätt välvd. Inga hakpåsar får finnas.

KROPP: Kroppen skall vara kraftig, kompakt och kort.

Rygglinje
Rygg- och ländlinjen skall vara vågrät, stram och stark.

Manke
Manken skall vara lätt markerad

Rygg
Ryggen skall vara kort, bred, muskulös samt smidig och stark och utan tecken på svaghet.

Ländparti
Ländpartiet skall vara kort, brett, muskulöst och smidigt utan tecken till svaghet.

Kors
Korset skall i möjligaste mån ligga i linje med ryggen och omärkligt övergå i låren. Korset skall vara brett, mera utvecklat hos tiken, men brett utan överdrift hos hanhunden. Brant kors är ett allvarligt fel.

Bröstkorg
Bröstkorgen skall vara djup och nå till armbågen. Den får inte vara tunnformad. De första revbenen skall vara lätt välvda, de övriga väl välvda och mycket bakåtriktade, vilket ger bröstkorgen önskad längd. Flata sidor är högst oönskat. Avståndet mellan bröstknappen och bakersta revbenet skall vara stort och motsvara ungefär 7/10 av mankhöjden.

Underlinje
Buklinjen skall vara något uppdragen. Flankerna skall vara grunda, speciellt hos hanhunden.

Svans
Svansen skall vara ansatt tämligen högt och bäras i linje med ryggen. Medfödd stubbsvans är tillåten. I hemlandet kuperas svansen 2-3 kotor från svansroten. Okuperad svans är tillåten. FRÅN OCH MED DEN FÖRSTA JANUARI 1989 ÄR SVANSKUPERING FÖRBJUDEN I SVERIGE.

EXTREMITETER:

Framställ
Frambenen skall ha kraftig benstomme och vara väl musklade. De skall vara absolut raka och framifrån sett parallella.

Skulderblad
Skulderbladen skall vara ganska långa, muskulösa utan att vara tunga och de skall vara måttligt sluttande. De skall vara lika långa som överarmarna.

Överarm
Överarmarna skall vara måttligt snedställda.

Armbåge
Armbågarna skall såväl i stående som i rörelse vara parallella och sluta tätt intill kroppen.

Underarm
Sedda såväl framifrån som från sidan skall underarmarna vara absolut raka, muskulösa och lodräta med kraftig benstomme. Framifrån sett skall de vara parallella.

Handlov
Handlovarna skall ligga exakt i linje med underarmarna och ha kraftig benstomme. Endast ärtbenen skall vara utskjutande på handlovarnas baksida.

Mellanhand
Mellanhänderna skall vara ganska korta, ha kraftig benstomme och vara något vinklade.

Tassar
Framtassarna skall vara korta, runda, kompakta och väl slutna samt ha välvda tår. Klorna skall vara starka och svarta, trampdynorna tjocka och hårda. Tassarna skall varken peka utåt eller inåt.

BAKSTÄLL:
Bakstället skall vara kraftigt med framträdande muskulatur. Bakbenen skall vara lodrätt ställda och sedda bakifrån absolut parallella. De skall röra sig helt i samma linje som frambenen.

Lår
Låren skall vara breda och mycket muskulösa. De skall vara parallella med kroppens mittlinje. Låren skall varken vara raka eller alltför vinklade. De skall vara väl utfyllda, fasta och muskulösa.

Knäled
Knäna skall vara belägna rakt under höftbenskammarna.

Underben
Underbenen skall vara måttligt långa och väl musklade. Vinklarna mot lår och has får varken vara för knappa eller överdrivna.

Has
Hasorna skall vara lågt ansatta, breda och mycket stadiga. Bakifrån sett skall haslederna vara raka och absolut parallella i stående. I rörelse får de varken vara inåt- eller utåtvridna.

Mellanfot
Mellanfötterna skall vara starka, torra och nästan runda och så gott som lodräta mot marken när hunden står. Sporrar skall inte finnas.

Tassar
Baktassarna skall vara runda och fasta med väl välvda och slutna tår. Trampdynorna skall vara tjocka och hårda, klorna kraftiga och svarta.

RÖRELSER: Bouvier des flandres måste ha harmoniska proportioner, som tillåter fria, lediga och stolta rörelser. Skritt och trav är de vanligaste rörelseformerna, men även passgång förekommer. I normal trav skall baktassarna placeras i framtassarnas spår.

HUD: Huden skall vara tätt åtliggande. Ögon- och läppkanter skall alltid vara mörkt pigmenterade.

PÄLS:
Pälsstruktur
Pälsen skall vara riklig. Täckhår och underull skall ge ett gott skydd och vara väl anpassade till ett växlande klimat. Täckhåret skall kännas strävt vid beröring, vara torrt och matt, varken för långt eller för kort (omkring 6 cm). Det skall vara en aning rufsigt utan att någonsin vara ulligt eller lockigt. Pälsen skall vara kortare på huvudet och nästan slät på öronens utsidor. Öronöppningarna skall skyddas av måttligt långt hår. Läpparna måste ha mustasch och hakan skall prydas av ett kraftigt skägg, vilket ger bouvier des flandres det rastypiska, barska uttrycket. Ögonbrynen skall bestå av uppstående hår, som markerar ögonbrynsbågarnas form utan att skymma ögonen. Håret skall vara strävt, kortare och grövre på övre delen av käkarna. Täckhåret skall vara särskilt tätt och strävt på övre delen av ryggen, kortare på benen, men skall alltid förbli hårt och strävt. Ett slätt liggande täckhår är inte önskvärt, då det tyder på frånvaro av underull. Underullen skall bestå av en mängd fina, täta hår som växer under täckhåret och som tillsammans med detta bildar ett vattentätt skydd.

Färg
Vanligen grå, brindle eller sotig; enfärgat svart är också tillåten, men skall inte favoriseras. Ljusa, s.k. urblekta färger, är inte tillåtna. En vit fläck i bringan är tillåten.

STORLEK/VIKT:

Mankhöjd: Hanhund: 62-68 cm, idealhöjd 65 cm Tik: 59-65 cm, idealhöjd 62 cm En avvikelse med +/- 1 cm tolereras.

Vikt Hanhund 35-40 kg. Tik 27-35 kg.

FEL: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

ALLVARLIGA FEL:
- Skygghet.
- Molossoida drag; för grovt byggd.
- Tydligt långsträckt kroppsform (någon tolerans för tikar); för lätt.
- För massivt huvud; markerat stop; markerad pannfåra; mycket framträdande okbågar.
- Rundad skalle; smal skalle; mycket framträdande nackknöl; betydande avsteg från parallella linjer mellan skalle och nosrygg.
- För långt nosparti; knipt nostryffel.
- Slappa, tjocka och överhängande läppar.
- Snett bett.
- Små tänder, ej friska tänder; tänder som inte sitter i rad.
- Ljusa ögon; utstående ögon; otypiskt uttryck.
- Okuperade öron som är vridna, veckade.
- Cylindrisk hals; hakpåse.
- Mycket svankig rygg; mycket karpig rygg.
- Brant kors.
- Betydande fel på fram- eller bakställ; hund som står långt ut med fram- eller bakben; mycket vinklade hasor.
- Päls som är silkig; avsaknad av underull; fluffig päls; päls som är glänsande, friserad päls.
- Avsaknad av prydnadshår på huvudet.
- Dålig pigmentering (på nostryffel, läppar, ögonkanter).

DISKVALIFICERANDE FEL:
- Hund som är rädd eller farligt aggressiv.
- Helt rasotypisk.
- Nostryffel som är köttfärgad eller av annan färg än svart.
- Spetsigt nosparti.
- Markerat över- eller underbett.
- Avsaknad av annan tand än en P1.
- Blå ögon eller stirrande blick.
- Entropion, ektropion; köttfärgade ögonkanter.
- Päls som är leverbrun, vit, peppar och salt, har urblekt färg; varje annan blond färg, från ljus till rött även om den har svärtade hårtoppar.
- Mankhöjd som över- eller understiger de i standarden angivna.

NOTA BENEHund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

TESTIKLAR: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.