Är hemma igen från Askersund. Vilken morgon - vilken dag, och värst är att jag bara kan vara arg på mig själv :)

Kom upp i tid, hade satt både mobil o väckarklocka och gjort upp med Christian att ringa 06.30 och kolla så jag var vaken. Vet ju med mig att jag har väldigt lätt att somna om...

Hade varit duktig och packat vagn, bur, tält osv igår kväll. Strukit klänningen och lagt fram Wildas tävlingsbok, så egentligen var det bara att brygga kaffe, äta fil och rasta hundarna.

Otroligt lätt egentligen att ställa en Bouvier när man inte måste tänka på pälsen så som med Tibbarna. I alla falll... jag plockade upp Christian och vi var framme i Askersund ½ timma innan start.

MEN vid veterinär och vaccinationskontrollen upptäcker jag att Tindras stamtvla saknas !!! Så även om hon bara var med som "sällskapsdam" blev vi stoppade o fick inte komma in på området.

Christian såg inte vad som hände, (stressad/nervös) utan försvann in med allt bagage inklusive min ryggsäck med mobil, plånbok o bilnycklar. Veterinären var jättesnäll, så jag fick låna hennes mobil, ringa o väcka Mikael, be honom få fram Tindras stamtavla och scanna av den samt maila den till veterinärens laptop.

Medan jag står där i telefonen kommer Marianne, Sture, Gus, Lisa och Hans. Jag började nu få panik, för jag insåg att vi inte skulle hinna allt innan det skulle vara dags för Wilda i ringen. Så den snälla veterinären ropade ut en efterlysning i högtalarna efter Christian så att jag skulle få min mobil och Hans fick ta Wilda med sig in medan Tindra o jag stod kvar utanför. Till slut hade stackars Mikael så gott som i sömnen fått fatt i stamtavla, konfigurerat vår nya skrivare så att det gick att scanna och maila över Tindras vaccinationsstämplar.

MEN (nr 2) när veterinären läst mailet och vi äntligen kommit in så var Bouviererna färdiga och Wilda hade åkt ut med en slät 2:a. Så det var bara att tacka Hans och hälla upp kaffe... sen gick jag o satte mig vid Tibberingen istället.

Det var iallafall JÄTTEKUL att träffa Snobben, Patricia och Oscar!
(tack vare det kändes ändå inte dagen totalt värdelös... trots allt)